Att leva med kronisk sjukdom innebär sannolikt att du förr eller senare, och betydligt mer än en gång, kommer att få frågan om du har accepterat din sjukdom. Dels från personer runt omkring dig, men kanske främst från dig själv. Men vad betyder det ens att acceptera sin sjukdom?
Troligtvis finns det lika många svar på den frågan, som det finns personer med kronisk sjukdom. För det är så olika vad vi menar med acceptans. Det finns de av oss som säger att de aldrig kommer att acceptera sin sjukdom, för det vore att låta den vinna. Det finns de av oss som har accepterat att de har en sjukdom, men som inte vill kompromissa med sjukdomen alls utan kör på som om sjukdomen inte fanns. Det finns de av oss som har accepterat att sjukdomen är en del av livet och planerar därefter, efter vad kroppen klarar av och orkar med. För några av oss betyder acceptans att leva och berätta öppet om sjukdomen, medan andra av oss inte vill dela eller prata om sjukdomen alls för att inte göra det till en del av sin identitet.
Vi har funderat mycket på det här med acceptans. Om det är så att vi har accepterat vår sjukdom, och vad det i så fall innebär för oss.
Vi lever i ett samhälle där normen är att vara frisk. Den normativa kroppen är en frisk kropp, en kropp som förväntas kunna ta dig dit du vill ta dig, orka med det du vill orka med och göra allt du vill göra. Särskilt om du är ung. Om du har en kronisk sjukdom eller en funktionsnedsättning är du därför automatiskt en normbrytare, vare sig du vill eller inte. Det innebär tyvärr också att samhället inte alltid är ultimat utformat för dig. Och vad vi har tagit med oss från det, är att vi måste vara lite snällare mot oss själva. Våra kroppar kan inte alltid ta oss dit vi vill ta oss, åtminstone inte lika snabbt som vi vill. Vi orkar inte alltid och kan inte alltid göra det vi vill göra, i alla fall inte just precis nu. Och det är helt okej! Det är okej att ta hand om dig själv och kroppen, det är okej att prioritera dig själv och kroppen framför något annat och det är absolut okej att förlåta dig själv och kroppen för att något kanske inte gick som planerat. Det betyder inte att du skyller ifrån dig, att du inte vill eller kämpar, utan bara att du faktiskt är lite snällare mot dig själv eftersom samhället kräver mer av dig.
För oss innebär också acceptans att vi är medvetna om att vår sjukdom är en del av vårt liv, och alltid kommer vara det. Men det betyder samtidigt inte att det är det enda eller det främsta som definierar oss. Vi är så mycket mer än personer med kronisk sjukdom! Och även om sjukdomen ibland kräver att vi är snällare mot oss själva, tar det lite lugnare eller behöver hantera mindre bra dagar, betyder inte det att det är allt vi är och gör. Vår identitet är inte endast kopplad till vår sjukdom, utan snarare till vad vi tycker om, våra värderingar, våra relationer, våra mål och våra drömmar.
Så när vi ska försöka landa i vad acceptans är för oss, landar vi i ett lugn. Ett lugn som påminner lite om de första raderna i sinnesrobönen: att acceptera det vi inte kan förändra, mod att förändra det vi kan förändra, och förstånd att inse skillnaden.
Vi vet att vi kan må bra, även om vi har en kronisk sjukdom och kommer att ha det livet ut. Ibland är det skitjobbigt, ibland har vi ont, ibland har vi ångest och ibland känns det sjukt orättvist. Men vi kan också se igenom det. Vi kan fortfarande ha hälsa och leva ett sjukt friskt liv.
Hur ser du på att acceptera din sjukdom? Har du gjort eller inte gjort det, och vad betyder acceptans för dig?
Vi vill veta mer vad du tänker om acceptans – och därför tänkte vi gå live och prata om just det! Imorgon, tisdagen den 15 september, klockan 19:00 ses vi på Instagram för att prata mer om vad acceptans betyder för oss, för er och dela med oss av strategier för just det.
P.S. En av våra bästa strategier för acceptans har också varit att ha varandra, och många andra som också lever med kronisk sjukdom i våra liv. Sjukt bra kompisar, helt enkelt! Det kommer vi berätta mer om inom kort.
